Längesen. im down with the hype again but not back with a bang im back with the rain
ilska ut härifrån flyg iväg förihelvete utagera massakrera men bort från mig. går på alla dom där materiella tingen med mina armar,ben och tillhyggen. slänger iväg saker. ge mig andrum genom utagerandet. stryp mina sinnen låt allt bara fortgå. skrik åt mig,slå mig men bort från min tankeverksamhet och för ut det i fingertopparna. ge mig det jag vill ha ge mig ro ge mig klara tankar ingen apatisk ilska som bara irrar omkring i hjärnan och gör mig sjuk i magen. skrivandet gör den ingen rätt. papegojja stavelser för att slippa undan den rotlösa känslan men ändå vara för feg för att släppa ut den. åt helvete med pedagogiken och syrliga kommentarer fram med det råa djuriska jag vet jag har inom mig.
men vad händer om den släpps ut i sin fulla jävla rätt som en stark whiskey som rensar strupen?och rensar ut allt annat tar raseriet över allt allt då? kanske är tanken att den skulle göra det som gör mig och så många andra till ynkryggar och tvekande får?
vänner går på barstolar,människor,drogerna för att få utlopp för den och mår sedan genast bättre. varför tvekar då jag hela tiden? varför tar jag mig samman och sätter mig på tunnelbanan hem så fort raseriet försöker öppna sin djävulsport.men även på tunnelbanan och efter känner jag mig så hämmad att om jag går bakom någon måste jag gå fort som en tjackis på avtändning påväg till sin langare för att komma framför den människan så inte den personen ska känna sig rädd. jag är inte farlig men det är ändå inpräntat från födseln att jag förväntas vara det.
men vad händer om den släpps ut i sin fulla jävla rätt som en stark whiskey som rensar strupen?och rensar ut allt annat tar raseriet över allt allt då? kanske är tanken att den skulle göra det som gör mig och så många andra till ynkryggar och tvekande får?
vänner går på barstolar,människor,drogerna för att få utlopp för den och mår sedan genast bättre. varför tvekar då jag hela tiden? varför tar jag mig samman och sätter mig på tunnelbanan hem så fort raseriet försöker öppna sin djävulsport.men även på tunnelbanan och efter känner jag mig så hämmad att om jag går bakom någon måste jag gå fort som en tjackis på avtändning påväg till sin langare för att komma framför den människan så inte den personen ska känna sig rädd. jag är inte farlig men det är ändå inpräntat från födseln att jag förväntas vara det.